Aminatou Haidar låter sig inte kuvas

Aminatou Haidar, västsaharisk människorättsaktivist. Bild: Lena Thunberg

Smakprov ur Västsahara nr 4, som utkommer i november:

– Om FN-styrkan fick ett MR-mandat skulle västsaharierna rusa ut på gatorna varje dag och öppet visa sitt motstånd mot ockupationen. Då skulle Västsahara bli känt i världen och bilden av Västsahara som en del av Marocko skulle krackelera. Det är därför som Marocko absolut inte vill ha ett sådant mandat, säger Aminatou Haidar, prisbelönt västsaharisk människorättsförsvarare.

Det är Frankrike, med sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd, som i alla år stoppat möjligheten och skyldigheten för FN-tjänstemännen i MINURSO-styrkan att rapportera om och skydda civilbefolkningen från olika typer av övergrepp. Yttrandefrihet är en av dessa mänskliga rättigheter.

Jag möter Aminatou Haidar i Stockholm i oktober i samband med att hon ska delta i seminariet ”Vägen framåt för Västsahara” i riksdagshuset. Säkerheten runt henne och seminariet är rigorös. Jag hämtas på centralen av säkerhetspoliser som kör mig till en okänd adress, där jag får träffa Aminatou Haidar.

Hotbilden mot denna späda kvinna, fysiskt skadad av hungerstrejker och tortyr, är uppenbart stor.

– Alla former av protester mot ockupationen är förbjudna; små manifestationer slås ner brutalt, människor attackeras av polis i sina hem och får möblerna sönderslagna. Misshandeln fortsätter, på gatan och i polisbilar. Människor grips godtyckligt, anklagelserna är fabricerade. Domstolarna är inte oberoende. De får order direkt från Rabat.

– Marocko vill tysta alla röster, som kräver självständighet.

– Vi fortsätter att kräva att MINURSO-styrkan ska ha ett MR-mandat. Vi kan inte ens komma i närheten av FN-styrkans högkvarter i El Aaiún. Det är helt omringat av marockaner. Det är inte heller möjligt att ta sig in på UNHCR:s kontor. Fyra ungdomar försökte men blev slagna av marockansk polis. FN-personal såg det hela.

Som ordförande i den förbjudna människorättsorganisationen Codesa trakasseras och förföljs Aminatou.

– Men nu är i alla fall muren av tystnad bruten. Tidigare fanns inga telefonförbindelser, inget internet och det var omöjligt att resa ut. Nu har jag pass och får resa.

Hennes historia som fredlig motståndare till den marockanska ockupationen är lång. Som 20-åring greps hon och hundratals andra västsaharier 1987, när de hade planerat att stå med västsahariska flaggor på vägen mellan flygplatsen och El Aaiun när en teknisk FN-mission för första gången skulle besöka området. Men planerna läckte ut. FN-delegationen dirigerades om och västsaharierna greps.

I fyra år satt Aminatou Haidar utan rättegång eller dom med andra västsaharier i ett hemligt fängelse utanför El Aaiún, misshandlad, torterad och med förbundna ögon och utan familjens vetskap. Aminatou överlevde men efter frigivningen 1991 sa hon: ”Jag är ett spöke, en levande död, en ung kvinna som har kommit tillbaka från ett helvete utan namn.”

Ändå har hon fortsatt att tala om den marockanska statens övergrepp mot västsaharierna. För detta har hon förföljts, misshandlats och fängslats många gånger.

2005 när hon var på väg till en fredlig demonstration i El Aaiún, blev hon nedslagen på gatan av polis, togs till sjukhus där hon senare greps. Bilder på hennes blodiga ansikte kablades ut.

– Jag satt i fängelset i El Aaiún i en cell som var 2 x 1,5 meter tillsammans med elva andra personer. Jag hade skallskador, brutna revben och nyckelben och var sydd med 15 stygn i magen. Tack vare att jag hungerstrejkade tillsammans med andra fångar fick jag till slut en egen cell.

2009 togs passet ifrån henne, eftersom hon vägrade att skriva ”marockan” som nationalitet på en blankett vid återkomsten från en utlandsresa. Hon skickades tillbaka till Kanarieöarna och erbjöds asyl i Spanien men vägrade. I flera veckor hungerstrejkade hon på Lanzarotes flygplats för rätten att få återvända till sitt hem, sina barn – och sin farliga situation.

Enligt rykten var det först sedan Frankrikes president Sarkozy ingripit som de marockanska myndigheterna gav efter och en nästan död Aminatou Haidar kunde återvända hem i rullstol.

Hon bor fortfarande i den ockuperade huvudstaden, men vågar inte ha tonårsbarnen kvar. De har misshandlats och bor numera i Frankrike.

– Där är de bättre skyddade men inte säkra heller.

Lena Thunberg