Det är 90 procents risk att jag dör

Sidi Mohamed Khaya, språkstudent, 23 år

– En dag kommer Västsahara att bli fritt. Det kanske inte blir jag som får uppleva det, men då blir det någon annan. Jag föredrar att dö framför att fortsätta så här.

– Vi har väntat i tre decennier – på ingenting! FN har lurat oss. Vi har inte fått någon folkomröstning som vi blev lovade, när Polisario gick med på att lägga ner vapnen 1991.

Sidi Mohamed talar fort, fort, han snubblar nästan över orden för att hinna berätta allt det som han vill säga, när jag ringer upp honom.

Jag har fått hans mobilnummer av en bekant, som besökte flyktinglägren i Algeriet i våras precis innan coronapandemin bröt ut. Sidi var hennes tolk till engelska.

Sidi är 23 år, född i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Han studerar engelska, spanska och arabiska på ett universitet i Alger. Just nu är han hemma i flyktinglägren.

– Jag vill vara volontär! Så fort kriget bröt ut 13 november blev det stora manifestationer i lägren. Ungdomar strömmade till från alla håll för att gå med som volontärer i kriget, gå till militärskolan.

– Men till mig sa Polisario: ”Du har fyra månader kvar på din utbildning. Åk tillbaka till Alger och avsluta dina studier. Sen kan du komma hit igen.”

Sidi berättar, att nu är det soldaterna i armén som är inblandade i det lågintensiva krig som pågår, men samtidigt finns det militärutbildning för volontärer.

– Ingen är tvingad att gå med. Det är helt frivilligt, men volontärerna är jättemånga.

– Jag vet att det är 90 procents risk att jag dör, men det spelar ingen roll. Vad är det här för liv? Har inte jag rätt till ett liv som alla andra – i frihet med mina släktingar i ockuperade Västsahara som jag aldrig har träffat? Livet här är i lägren är så svårt. Här går ungdomar som är högutbildade ingenjörer och läkare utan att kunna använda sin utbildning på ett bra sätt. Vi vill ha en framtid som alla andra unga.

Jag har redan hört att västsahariska ungdomar runt om i världen hör av sig till Polisario för att gå med som frivilliga i kriget. Men nu är det coronapandemi och svårt att ta sig till flyktinglägren. Dessutom uppmanar Polisario ungdomarna att stanna där de är; fortsätta med sina utbildningar och jobb, ta hand om sina eventuella familjer på plats.

Men Sidi berättar att det finns ungdomar, som via Turkiet flyger till Mauretanien och sedan tar sig till flyktinglägren via den befriade delen av Västsahara och sedan in i Algeriet, där flyktinglägren ligger. De är så uppfyllda av att delta i detta krig.

– Men vi tycker inte om krig! Vi är ett fredligt folk och vi har redan förlorat så många som vi älskade i det förra kriget 1975-1991. Vi hatar krig!

– Men det här är vårt land. Vi vill inte vara flyktingar längre! Polisario trodde på FN:s löfte om en folkomröstning 1991, men det var en lögn. Inget har hänt på 29 år.

– 200 000 västsaharier har väntat i flyktingläger sedan 1975 – 45 år! På ingenting! Vi står inte ut längre. Vi vet att vi kan dö. Jag dör hellre än fortsätter på det här sättet. Omvärlden leker med oss. Ingen kommer att ge oss frihet! Vi måste ta den med våld själva nu, den togs ju ifrån oss med våld.

– Alla vet att vi har rätt till frihet. Jag har inte sett mina släktingar som bor i den nu ockuperade delen.

En av dessa släktingar är Sultana Khaya, vars hem nu är omringat av marockanska poliser så att hon inte kan gå ut, inte ens till sjukhuset med sin brutna arm. Hennes syster har också skador och den 80-åriga mamman har fotats när hon ligger på golvet med blödande huvud – ett resultat av att polisen trängde in i hemmet.

– Polisen vill att de ska dö, säger Sidi.

Västsahariska aktivister i den ockuperade delen av Västsahara är särskilt utsatta nu, sedan Marocko bröt mot eldupphöravtalet 13 november och Polisario därför förklarade att vapenvilan inte längre gäller.

Amnesty och Human Rights Watch har larmat om hur utsatta aktivisterna i den ockuperade delen är just nu – igen.

Jag berättar för Sidi att jag brukar visa bilder och berätta om Sultana, när jag besöker gymnasieskolor. Jag har nämligen träffat henne. Sultana fick ena ögat förstört när hon fick ett batongslag av en polis vid universitetet i Marrakesh. Det var en polisraid mot de västsahariska studenter som delat ut flygblad på campus.

– Den här gången kommer vi inte att sluta förrän FN ger oss vår folkomröstning. Vi har hela tiden sagt: Låt folket bestämma! Polisario säger också: Om västsaharierna säger att de är marockaner så lägger vi naturligtvis ner vapnen!

Lena Thunberg