De 5 kommittéerna. De fyra baslägren (wilayor) är i sin tur indelade i byar (dairor). Wilayorna bär namn efter västsahariska orter. Alla invånare över 18 år deltar i någon av "de 5 kommittéerna". Dessa är: distribution, produktion, utbildning, hälsovård och sociala frågor.
   Distributionskommittén sköter utdelning av mat och kläder till alla familjer. Matransonerna består mest av ris, linser och mjöl. Svält förekommer inte, men många kvinnor har järnbrist och många barn befinner sig på gränsen till undernäring.
   Produktionskommittén ansvarar för vävning, sömnad, odlingar och hantverk av olika slag. Trots problem med vatten och salt har man lyckats med odlingar av potatis, lök och morötter bland annat. Men grönsakerna räcker bara till sjukhusens patienter och i viss mån barn.

Utbildning och hälsovård. Cirka 90% av västsaharierna var analfabeter 1975, när flyktingtillvaron började. Utbildning av flyktingarna var därför en av de stora uppgifterna för Polisario. Numera går alla barn minst 6 år i skolan. För högre studier är västsaharierna hänvisade till eventuella stipendier från andra länder. Utbildningen i lägren håller en relativt hög nivå - trots en skriande brist på material.       Västsaharierna utformar sina egna läroböcker. Alla barn går i förskola från 3 års ålder. Där lär de sig bland annat västsahariska danser, sånger och sagor.
   Förutom några sjukhus finns sjukstugor i alla dairor. Vid svårare sjukdomar får västsaharierna förlita sig till hjälp i andra länder. Den förebyggande hälsovården är det viktigaste. Bristen på läkemedel är stor.

Kvinnornas situation. Kvinnorna i flyktinglägren har tvingats till en mycket aktiv roll på grund av männens frånvaro. De bygger hus, undervisar och organiserar. Samtidigt tar de hand om sina stora familjer i ett hårt klimat och med ständig brist på mat och förnödenheter.
   Redan 1978 upprättade Polisario en skola för kvinnor för att snabbt alfabetisera och vidareutbilda dem. De västsahariska kvinnorna hade en ganska självständig ställning i det ursprungliga nomadsamhället. Under den spanska kolonialtiden förpassades dock kvinnorna till hemmet. Nu återupprättar och vidareutvecklar kvinnorna sin självständighet.
   Kvinnoförbundet NUSW (National Union of Saharawi Women) har internationellt stöd och kontakter i många länder.

Bistånd i lägren. Västsaharierna är helt beroende av internationellt bistånd för sin överlevnad. Under de senaste åren har biståndet från EU och FN varit instabilt. Flyktingarna befarar att biståndet kommer att användas som ett politiskt påtryckningsmedel - till att tvinga dem att ge upp sin kamp för ett självständigt Västsahara.