Vad händer med kvinnorna?

Ur Västsahara nr 3/2018

Det är inte många kvinnor på plats där kvinnoförbundets lokal ligger i flyktinglägret Auserd. Några kvinnor sitter vid datorer och skriver, andra målar bilder på en vägg.

Men jag har tur, för Kvinnoförbundets ordförande Fatma Mehdi har just anlänt från en utlandsresa och hon visar mig runt i den ganska stora byggnaden. I ett av rummen sitter 6 kvinnor och studerar engelska. Läraren är amerikanska och driver sedan fler år kurser i engelska i flyktinglägret Smara tillsammans med sin man.

Kvinnorna har läst några terminer och har lärt sig mycket. Engelskan flyter på bra.

– Engelska är ju ett internationellt språk och vi vill kunna prata med de utlänningar som kommer hit och berätta om vår situation, förklarar kvinnorna.

Ett av rummen innehåller ett slags bibliotek, men sanden yr in genom fönstren och många av böckerna ser helt förstörda ut.

– Varför går ni inte med kvinnorna och barnen till Bubisher, biblioteket som vi körde förbi några kvarter bort? undrar jag. De flesta böcker är nog på spanska, men ändå? Nej, där har Fatma aldrig varit. Håller man sig bara till sin egen verksamhet? Jag hinner tyvärr inte få någon förklaring.

En del av kvinnoförbundets hus har nyligen byggts klart. Här finns en hygienavdelning, badrum och en öppen plats för basketspel med basketkorgar.

I rummet bredvid ligger – en skönhetssalong. Jag höjer på ögonbrynen. Är det verkligen nödvändigt?

– Alla kvinnor vill ju vara vackra, säger Fatma och skrattar.

Hon berättar att hit kommer kvinnor inför fester och framför allt bröllop.  Men det är inte gratis. 100 kronor kostar en bröllopssminkning.

– Varför ser man så få kvinnor ute? frågar jag. Det visserligen februari, vinter och kallt men var håller kvinnorna hus?

Fatma berättar att många kvinnor tyvärr är passiva numera, sitter i sina hem och väntar på att bli gifta och få barn. Men hon säger också att många västsahariska män nu har börjat få ett nytt kvinnoideal: Smala kvinnor! Tidigare var idealet frodiga kvinnor, absolut inga benrangel.

– Så nu kanske kvinnor börjar intressera sig mer för att röra på sig, säger Fatma och skrattar.

– Den unga generationen kvinnor är ganska lata. Vi måste ordna transport för dem, när vi försöker engagera dem i olika aktiviteter som hälsa, sport, nyttig mat etc.

Själv är hon ett lysande exempel på motsatsen. Hon kom till flyktinglägren redan 1975 när flykten och situationen med mat och bostäder var svår på alla sätt. Det handlade om att överleva. Hennes äldsta dotter Selma drabbades dessutom svårt av polio som liten. Det var en av många epidemier som bröt ut bland barnen i början av flyktingtillvaron. Många barn dog också av mässling under en period.

Fatmas egen situation var också svår, hon måste bära sitt barn överallt. Hon bodde i ett tält utan bekvämligheter och hade också ett yngre barn. Mannen var soldat i Polisarios väpnade styrkor som bekämpade den marockanska invasionen.

Då kom ett erbjudande att dottern kunde få behandling i Spanien. Där blev hon sedan kvar hos en spansk familj. Först flera år senare fick Selma veta var dottern fanns, fick ett telefonnummer och möjlighet att ringa. Men mamma och dotter kunde inte kommunicera med varandra längre. ”Vem är du?” frågade dottern på spanska. Det blev till slut ett slags happy end. Dottern blev kvar i Spanien där hon utbildat sig på universitet men besöker ofta sin västsahariska familj. Fatma har lärt sig spanska och båda familjerna har bra kontakt.

På Tidskriften Västsaharas hemsida  finns Fatmas gripande berättelse om dottern som hon tänker på varje dag.  Västsahara nr 4 2013: Min dotter växte upp i en spansk familj.