Vi ger inte upp!

Ur Västsahara 4/2018:

Jag träffar Ali Bouamoud på Afapredesas kontor i det västsahariska flyktinglägret Rabouni i februari 2018. Ali kom hit i oktober 2017 från den ockuperade delen av Västsahara. Han vill åka tillbaka men är inte rädd trots att hans berättelse kommer att publiceras. Han har varit i flyktinglägren, en frizon, flera gånger. Den här gången tränar han sig i mediakunskap bland vänner.

Västsaharier från den ockuperade delen av Västsahara som suttit fängslade, blivit misshandlade eller torterade får ingen medicinsk vård. Därför försöker många ta sig till flyktinglägren för att få hjälp där. Själv har Ali problem med svår psoriasis.

Helst vill han inte prata om sig själv utan om alla andra västsaharier, men det blir hans personliga historia jag tecknar ner, medan han berättar.

Ali växte upp i den ockuperade delen av Västsahara. Han deltog tidigt i fredliga protester, som sittdemonstrationer, mot den marockanska ockupationen.

2008, när han var 19 år och hade gått med i en studentorganisation greps han efter en sittdemonstration, där deltagarna krävde självbestämmande och självständighet för Västsahara.

Han dömdes till fyra års fängelse och tillbringade den tiden i tre olika fängelser; Inezgane, Ait Mellout och Tiznit i Marocko. Under fängelsetiden var de västsahariska politiska fångarna fråntagna de mest basala rättigheter; inga besök av familjen och ingen medicinsk behandling. Alla former av protester bestraffades med ”caju”; isoleringscell.

I september 2009 satt han 48 dagar i isoleringscell.

– Jag led verkligen. Det fanns inget ljus, inget fönster och sängen luktade illa. Fängelseledningen gör allt för att bryta ned oss och få oss att sluta protestera, berättar Ali.

Efter de fyra åren i fängelse hotas han och förföljs ständigt av polisen i den ockuperade delen av Västsahara.

Ali pratar helst om Gdeim Izik-fångarna som inte har slutat att protestera mot de orättvisa domarna; livstid eller 30, 20 års fängelse. De utsätts för ständiga kränkningar.

– Alla har suttit fängslade, tidigare. De är kända politiska förespråkare mot ockupationen och det var därför de dömdes, säger Ali.

– Jag har svårt att prata om mina egna erfarenheter men det viktigaste är att vi tror på vår kamp. Marockanerna tror att vi ska sluta, när vi har blivit frigivna, men det gör vi inte.

– Är jag rädd? Nej, men naturligtvis får jag problem när jag åker tillbaka. De vet att jag är här. De undersöker, torterar och hotar att döda människor. Naturligtvis finns det folk som ger upp. Det är förståeligt.

2012 frigavs alltså Ali. Han fick naturligtvis inget jobb. De flesta västsaharier är arbetslösa och de tidigare dömda övervakas. Ali fortsatte protestera och greps igen.

Alis familj hjälper och stödjer honom men vad tänker han om framtiden?

– Vi kämpar för våra rättigheter här och andra kämpar för oss på andra ställen på olika sätt. Nu gäller det våra naturresurser och att alla fortsätter kämpa.

Lena Thunberg