“Vi har fått el!”

Dataingenjören Alibuya har fullt upp med elen.

Ur Västsahara nr 3/2018

Jag landar på den lilla flygplatsen i Tindouf i slutet av januari 2018 och möts av Learousi, som också tidigare varit min guide och tolk.

– Du kommer att märka, att det har skett stora förändringar sedan du var här sist för för sju år sedan, säger Learousi stolt.

– Vi har fått el!

Elektriska ledningar har dragits från den algeriska staden Tindouf till de fem flyktinglägren några mil längre bort. 2016 fick alla fem flyktingläger – utom ett – elektricitet. En helt ny utveckling kan nu ske på många områden.

Den som främst arbetar med elen är Alibuya Embarec. Han är utbildad dataingenjör och hjälper framför allt ministerierna med datafrågor och problem. Men sedan 2016 är det främst elektriciteten som upptar det mesta av hans tid.

– Folk vet inte hur man använder el och vilka faror som finns. Många olyckor kan ske och sker. Vi gör allt vi kan för att förhindra dessa olyckor, berättar Alibuya, när jag träffar honom en kylslagen morgon.

– Våra behov är stora. Vi behöver datorer och utrustning till administrationen men också till skolorna. Informationsinhämtning är viktig.

Alibuya var bara åtta år gammal, när han kom till flyktinglägren i Algeriet nära gränsen till Västsahara i slutet av 1975.

– Min mamma, min syster och min bror fick åka med en lastbil, men min pappa, min farbror och jag kom långt senare, eftersom vi färdades med våra 3 kameler genom öknen. På kamelerna hade vi packat mat och vatten, berättar Alibuya.

Det finns ett minne som är extra starkt hos honom under denna långa farliga och svåra färd österut genom Saharas öken undan den marockanska invasionsarmén från norr. I Umm Draiga hade redan en massaker ägt rum. Marockanskt flyg hade bombat flyende civila västsaharier med napalm, när de hade slagit läger. Många västsaharier dog eller blev allvarligt skadade.

– Jag minns att vi var vid en uttorkad flodfåra, när vi plötsligt hörde marockansk trupp närma sig. Vi lyckades gömma oss under några träd med våra kameler. De marockanska soldaterna i sina jeepar passerade några kilometer bort utan att upptäcka oss. Det var bara tur, berättar Alibuya.

Polisario, som organiserade flyktinglägren i Algeriet, började nästan genast planera för skolgång för alla barnen.

– Redan 1976 fick jag och många andra barn åka till en internatskola i Algeriet tillsammans med västsahariska vuxna ledare. Vi var säkert mellan 100 och 200 elever som placerades på olika internatskolor i Algeriet. Där stannade vi i tre år. Men därefter fick vi varje sommar återvända till våra familjer i flyktinglägren.

1987 tog Alibuya studentexamen. Sedan gick han med i Polisarios armé. Han skadades två år senare 1989 och fick lämna soldatlivet. I stället studerade han till dataingenjör i Algeriet.

De kunskaperna kommer väl till pass i flyktinglägren idag.

– Vårt land är ju ockuperat och vi måste fortsätta kämpa för våra rättigheter. Vi fortsätter att göra allt för att vi ska kunna återvända. Vi är inte marockaner och inte heller algerier. Vi är västsaharier. Vi måste fullfölja vår uppgift.

Abibuya menar att det internationella samfundet mycket väl vet att Västsahara inte tillhör Marocko och att ockupationen är emot alla internationella lagar och att Frankrike skyddar Marocko av ekonomiska och politiska skäl.

– Det är ett stort problem. Andra länder måste pressa Frankrike, säger Alibuya.

Han är också ansvarig för den delen av Polisarios fackförening UGTSARIO som organiserar ingenjörer, tekniker, arkitekter och agronomer. Där finns mycket att göra och fackföreningen söker stöd och sympati från andra fackföreningsrörelser runt om i världen.

Text och bild: Lena Thunberg