Chauffören som alltid jobbar

Ur Västsahara nr 3/2018. Från en reportageresa i flyktinglägren i Algeriet.

Bachar Laman Dadi kom till de västsahariska flyktinglägren i januari 1976. Då var han 23 år. Nu är han 65.

Han är född i Hauza i den nordöstra delen av Västsahara, men när Marocko ockuperade Västsahara i november 1975 flydde han med sin familj, fru och ett barn, mot gränsen till Algeriet.

– Vi kunde inte stanna. Vi var tvungna att fly.

– Det var många som gav sig av och det var en svår flykt genom öknen. Vi fick hjälpas åt att bära kvinnor och barn, berättar Bachar.

– Vi hade nästan inga transportmedel, nästan ingen mat eller vatten. Det fanns ingenting.

Men ibland kom Polisariosoldater, som ju var upptagna av att militärt bekämpa den marockanska invasionsarmén, och plockade upp kvinnor och barn i sina jeepar och släppte av dem några kilometer längre fram. Ibland lämnade de också mat och vatten.

På så sätt fortsatte den mödosamma och långsamma flykten genom öknen österut och förhoppningsvis bort från den marockanska armén. Hela flykten tog två månader. Då hade Algeriet öppnat sin gräns och låtit västsaharierna organisera sina egna flyktingläger.

Internationella Röda Korset fanns också där i början. Katastrofhjälpen leddes då av svensken Sven Lampell, som i böcker och media berättat om hur imponerad han var över västsahariernas tålamod och generositet mot varandra.

Bachar blev soldat 1980 i Polisario, västsahariernas självständighetsrörelse, som så många andra västsahariska män. I sju år stred han med Polisario mot den marockanska ockupationsstyrkan, men 1987 bad Polisario honom att i stället bli chaufför för Protocolo, det vill säga administrationen i flyktinglägren. Det har han varit sedan dess, 31 år.

Det är kallt på morgnarna, bara +3 grader, när jag kliver in i Bachars, eller rättare sagt Polisarios jeep, i februari 2018 i flyktinglägren. Han har ett par mycket slitna och söndriga handskar på sig men de är bättre än inget. Den slitna jeepen kan han uppenbarligen utan och innan och lyssnar oroligt när motorn hackar till.

– Det är mycket att göra. Jag jobbar nästan jämt, men jag tycker om mitt jobb. Det är inte samma någon dag, berättar Bachar.

Hans familj, fru, fem barn och barnbarn bor i ett av de närliggande flyktinglägren men själv övernattar han i administrationsbyggnaden under veckorna.

Hur är det att köra runt alla utländska besökare, journalister och besökare? undrar jag.

– Människor är olika men vi måste respektera varandra, svarar Bachar lakoniskt.

– Vi är ett fredligt folk och vi vill inte ha krig. Vi förolämpar ingen.

I snart 43 år har cirka 165 000 västsaharier bott under mycket primitiva förhållanden i flyktingläger i Algeriet i väntan på en FN-organiserad folkomröstning om Västsaharas självständighet. Men Marocko vägrar acceptera ett självständigt Västsahara. Trots att inget land i världen anser att Marocko har rätt till Västsahara, styr realpolitiken. I FN:s säkerhetsråd stoppar Frankrike eventuella sanktioner mot Marocko. Och EU omfamnar Marocko som stoppar migranterna från Afrika över Gibraltar sund. Samtidigt berikar sig Marocko på det ockuperade Västsaharas fisk, fosfat, sand och växthusodlingar. Folkomröstningen 1992 har ännu inte ägt rum men vapenvilan håller.

Den unga generationen är alltmer frustrerad över världens likgiltighet för västsahariernas trauma. Många vill starta kriget igen för att få världen att agera.

– Jag stöder inte de som vill har krig men finns det inget ljus i tunneln, så finns det bara krig. Men Sverige skulle kunna hjälpa oss i denna grymma situation genom att erkänna oss. Vi hoppas verkligen att Sverige hjälper oss till vår självständighet, säger Bachar.

Text och foto: Lena Thunberg