“Vi måste bryta tystnaden.”

Mamine Hachimi.

– Jag kommer aldrig att glömma honom.

Mamine Hachimi pekar på ett foto på Equipe Medias facebooksida, när jag träffar honom i Göteborg i juli 2019.  Fotot föreställer en medelålders marockansk polis, Nabil Aweyna.

I fem dagar i november 2010 satt Mamine fängslad på polisstationen i El Aaiún i ockuperade Västsahara. Varje morgon och kväll torterades han med elektricitet på kroppens känsligaste delar – av Nabil Aweyna.

– Jag glömmer aldrig de fem dagarna, säger 34-årige Mamine.

Nu är Nabil Aweyna inte längre polis i ockuperade Västsahara utan i norra Marocko. Där skryter han i ett tidningsklipp om hur han i sitt tidigare jobb ”behandlade” fiender till ”den marockanska territoriella integriteten”. De fienderna är alltså västsaharier som enbart hävdar att de har rätt till självbestämmande och självständighet – enligt FN-beslut.

Mamine är i Sverige några dagar, inbjuden av Björkå Frihet (tidigare Emmaus Björkå). Han representerar mediakollektivet Equipe Media, som bildades 2009. Med hjälp av foton, filmer och vittnesmål försöker de cirka 40 medlemmarna bryta tystnaden och sprida information om vad som händer i den ockuperade delen av Västsahara.

Det är en svår verksamhet, eftersom den marockanska ockupationsmakten hela tiden försöker förhindra att information om den verkliga situationen i Västsahara kommer ut.

I den prisbelönta kortfilmen 3 Stolen Cameras, som Equipe Media gjort tillsammans med svenska RåFILM, beskrivs hur de västsahariska aktivisterna får kämpa för att i hemlighet filma polisövergrepp mot fredliga demonstranter och därefter rädda sina kameror och filmer.

Mamines historia skiljer sig inte mycket från många andra västsahariers. Vid den marockanska ockupationen 1975 flydde Mamines äldre syster och för det ”brottet” straffades hela familjen. En äldre bror greps också 1991 och torterades av marockansk polis.

2001, när Mamine var 15 år och gick i skolan, blev han aktiv för Västsaharas självständighet. Föräldrarna var oroliga för honom och bad honom att vara försiktig. Civilklädd polis gick runt i korridorerna på skolan för att hålla koll på eventuell aktivism som slagord på väggar och västsahariska flaggor. Skolans ledning samarbetade med polisen.

– Hur reagerade de marockanska elever i skolan?

– Vi förklarade för dem att vi inte hade någonting emot dem, att det var de marockanska myndigheterna som vi protesterade emot. Vi förklarade att vi är fredliga.

2003 greps Mamine och fördes till polisstationen i El Aaiún, där han blev kvar i ett och ett halvt dygn. Han anklagades för att tillhöra ett kriminellt gäng och torterades.

Efter den händelsen tvingades han sluta skolan.

– Men jag fortsatte på en annan skola och sedan studerade jag datakunskap, film, grafik etc på egen hand hemma genom olika webbsidor. Så lärde jag mig också engelska, berättar Mamine.

2009 var han med om att bilda Equipe Media tillsammans med 15 andra västsaharier. Materialet som de sammanställer försöker de sprida internationellt, men deras hemsida attackeras dagliga av marockanska hackare.

– Jag finns på den svarta listan, så några vanliga jobb kan jag inte få, berättar Mamine, som försöker försörja sig genom olika småjobb i den privata sektorn.

2010, 35 år efter den marockanska ockupationen, byggde västsaharier upp ett protestläger utanför huvudstaden El Aaiun.  En månad senare stormade marockanska styrkor lägret, hundratals västsaharier greps och idag sitter 21 västsaharier fängslade och dömda till långa fängelsestraff. De flesta tillhörde ledningen för lägret och var kända aktivister. Flera av dem är dömda till livstids fängelse. Den formella anklagelsen var mord på 11 marockanska poliser, men hela processen var rättsvidrig enligt människorättsorganisationer och internationella jurister.

– Många av de dömda är isolerade från varandra och sitter på olika fängelse utan att få ta emot besök. Flera av dem har hungerstrejkat.

En av de så kallade Gdeim Izik-fångarna, Bachir Khadda är en av grundarna till Equipe Media. Han dömdes till 20 års fängelse.

En annan Equipe Media-medlem, som sitter fängslad, är Mohamed Bombari. Han dömdes till 2016 till 6 års fängelse för att han i staden Dakhla filmade fisket, en av Västsaharas stora naturresurser, som Marocko gör stora pengar på.

Mamine tillhörde medieteamet i Gdeim Iziklägret och arbetade med elektroniken. Det var därför han greps, satt fem dagar hos polisen och torterades dagligen.

Mamine har varit i Sverige tidigare. På flygplatsen i El Aaiún blir han alltid visiterad och när han återvänder frågar gränspolisen: ”Varför kommer du tillbaka? Varför stannar du inte hos de vackra tjejerna?”

– De vill alltså att jag ska stanna här i Sverige, säger Mamine.

– Är du inte själv rädd för att ställa upp i intervjuer? Kan jag skriva ditt namn? frågar jag.

– Vi bryr oss inte om vad som händer. Vi startade ju Equipe Media för att bryta mediablockaden, svarar Mamine Hachimi, som samtidigt uppmanar svenska journalister att ta sig till det ockuperade Västsahara för att se med egna ögon vad som sker.

– Men kom inte som journalister, för då blir ni avvisade direkt. Kom som turister.

Nazha el Khalidi, som är medlem i Equipe Media och också har arbetat för RASD TV (Polisarios tv) dömdes 8 juli 2019 till 4000 dirham i böter för att hon filmat en protestmanifestation i El Aaiún. Hon hotades av 2 års fängelse.

– Hon hade säkerligen fått ett långt fängelsestraff om inte hennes fall hade uppmärksammats internationellt, säger Mamine Hachimi.

 

En film om sångerskan Mariem Hassan

Till mötet på Björkå Frihet i Göteborg har också Mohamed Salem från Saharawi Voice bjudits in. Saharawi Voice är en liten grupp som vill skildra livet i flyktinglägren genom film.

Mohamed Salem

I samarbete med svenska RåFilm håller man nu på med en dokumentärfilm om den västsahariska sångerskan Mariam, som avled 2015, 57 år gammal. Genom att skildra hennes barndom i Västsahara under den spanska kolonialtiden, hennes och familjens flykt undan den marockanska ockupationen 1975, livet i flyktinglägren samt hennes liv som sångerska i Spanien så beskrivs samtidigt västsahariernas historia.

Saharawi Voice intervjuar hennes medarbetare, poeter som skrev texterna till hennes musik samt familjemedlemmar och vänner.

På förmiddagarna arbetar Mohamed Salem som lärare och på eftermiddagarna ägnar han sig åt Saharawi Voice och arbetet med filmen om Mariem Hassan.

Nu är planerna att slutföra filmen och att sedan göra en egen film.

 

Text och bild: Lena Thunberg