”De gjorde allt för att krossa oss”

Ur Västsahara 1 2018. Lösnummer 30:- Prenumeration 4 nr/år, 125:-. pg 204003-8

– Idag den 10 december, Internationella dagen för mänskliga rättigheter, tycker jag att vi ska minnas Per Anger, som räddade så många från förintelse under andra världskriget. Detta sa västsahariern Brahim Dahane, som fick regeringens Per Angerpris 200, då han besökte Afrikagruppernas Västsaharamöte i Göteborg den iskalla decemberdagen i år.

– Jag hoppas att vi kan förebygga, hindra och bromsa alla krigsbrott som pågår i Jemen, Syrien, i Somalia och andra delar av världen. Låt oss följa i fotspåren av de som har gjort så mycket gott för mänskligheten, som Nelson Mandela och Ghandi.
Brahim Dahane vet vad han talar om.

Tre år och sju månader. Så länge satt Brahim Dahane tillsammans med 55 andra västsaharier i ett hemligt fängelse i El Aaiún från 1987 till 1991. De satt i totalt mörker med bindel för ögonen på bänkar med ansiktet vända mot väggen utan tillåtelse att luta sig mot väggen. Det fanns inga dörrar. I dörröppningarna stod vakter. Utanför de fyra cellerna fanns vakter och i närheten på anläggningen fanns hundratals poliser. Vissa nätter fick de fängslade slag med batonger så att de inte skulle kunna sova.

– Man blev nästan galen bara av sömnbristen, berättar Brahim Dahane.

Utanför cellerna fanns toaletter utan dörrar. Dit kunde man bara gå om man fick tillåtelse. Och det fick man inte alltid. På väg till toaletten fick fångarna hugg och slag och glåpord.

Maten, den lilla som gavs, var bedrövlig. Det fanns varken kött, fisk, frukt eller grönsaker. Alla västsaharierna led av undernäring.
De första två åren hade fångarna samma kläder hela tiden, de kläder som de haft på sig när de kidnappades av marockansk polis. Efter två år var en del västsaharier nästan nakna eftersom kläderna förvandlats till trasor.

– De gjorde allt för att krossa oss, för att få oss att tänka att vi inte är värda någonting. ”Ni är som flugor. Ingen bryr sig om er. Vi kan döda er”, sa de.

– För mig är dessa tre år och sju månader som decennier. Jag minns det som en evighet.

Minnena av tortyren, misshandeln, smärtan, pinan, förnedringen och förödmjukelserna finns där hela tiden.

När den västsahariska gruppen släpptes 1991 var fyra redan döda och en döende. Fem dog strax efter frisläppandet.

Brahim Dahane vägde 35 kg men överlevde.

Vad var då deras brott?

Den 20 november 1987 skulle en FN-mission komma till Västsahara för att skaffa sig en bild av förhållandena där. Då var redan förberedelserna igång för den fredsplan som FN och OAU presenterade och som ledde till eldupphör mellan Marocko och Polisario 1991 och som skulle ha följts av en folkomröstning om självständighet för Västsahara. Den folkomröstningen har Marocko förhindrat och vägrar sedan 2004 att acceptera ett självständigt Västsahara.

– Vi visste att FN-delegationen skulle komma och vi ville visa delegaterna att vi protesterade mot den marockanska ockupationen. Men efter 12 år av marockansk ockupation var vi alla mycket rädda och misstänksamma mot varandra. Vem kunde man lita på? Vi var också ganska oorganiserade i olika små grupper och individer.

Men det blev ingen flygbladsutdelning eller manifestation med slagord. Planerna läckte ut på något sätt. Över hundra västsaharier, de flesta ungdomar, greps. Av dem låstes sedan 56 in i det hemliga fängelset i närheten av huvudstaden El Aaiún. Ingen rättegång hölls och ingen information gavs till de anhöriga. Den 21-årige Brahim Dahane och de övriga 55 västsaharierna var och förblev ”försvunna” i nästan fyra år.

– Två dagar innan vi släpptes behövde vi inte längre ha bindel för ögonen, berättar Brahim med ett snett leende.

Att de släpptes berodde på att FN-planen skulle träda i kraft två månader senare. Då skulle en FN-styrka anlända.

– Enligt fredsplanen skulle krigsfångar från båda sidor utbytas av Internationella Röda Korset och därför passade kung Hassan på att släppa oss lite tidigare. Men vi var inga krigsfångar! Vi var civila västsaharier som hade kidnappats av ockupationsmakten Marocko och utsatts för oerhörda grymheter!

– En domare från tingsrätten i El Aaiún reste till Rabat för att överlämna en fabricerad nådeansökan från oss till kung Hassan! Tänk er själva ett rättssystem där rättens ordförande söker nåd för kidnappade, torterade, försvunna personer som inte ens åtalats och fått en rättegång!

– Hela denna evighetslånga förfärliga tid hänger alltså ihop med FN:s fredsplan, både att vi fängslades och att vi släpptes. Det inser jag nu, säger Brahim Dahane.

Hur överlever man?

– Mina allra bästa vänner är några av dem som jag delade den perioden med.

Brahim Dahane gav inte upp. Han tog initiativ till att bilda den förbjudna människorättsorganisationen ASVDH som söker fakta om de som ”försvunnit” eller dött i marockanska fängelser samt om de brott som begås mot de mänskliga rättigheterna i Västsahara.

2005 fängslades han igen för att han tillsammans med hundratals andra västsaharier deltagit i en manifestation mot den marockanska ockupationen.

Per Angerpriset fick han “för att i konflikten mellan Marocko och Polisario rörande Västsahara uthålligt med fredliga medel och personligt mod riskerat sitt liv i kampen för mänskliga rättigheter.”

Men när priset 2009 skulle överlämnas i Stockholm av den svenska kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var Brahim Dahane åter fängslad. Han och sex andra människorättsaktivister hade besökt flyktinglägren i Algeriet. Det betraktades som högförräderi av Marocko. De sju ställdes inför en militärdomstol och hotades av dödsstraff. Ett år och sju månader senare släpptes de sju – utan dom.

Hur är det då idag?

– ASVDH är inte längre förbjuden – antagligen på grund av påtryckningar utifrån 2015. Det är bra, men vi är naturligtvis ständigt övervakade och kontrollerade av de marockanska myndigheterna.

Brahim Dahane tar sig åt sidan där två revben blivit söndersparkade, så att en kvarts lunga har förstörts. Fyra operationer de senaste åren har gjort hälsan bättre, men hungerstrejker och tortyr har naturligtvis satt sina spår.

– Jag skulle gärna vilja träffa den svenske FN-tjänstemannen från MR-kontoret i Geneve Anders Kompass och fråga honom varför han inte ville träffa mig och andra västsaharier, när han besökte El Aaiún. Vi hade planerat ett möte med honom på FN-kontoret, men det ställdes in.

– Det är mycket jag skulle velat berätta för honom, säger Brahim Dahane avslutningsvis.

Lena Thunberg
Foto: Arto Valtonen