EU:s trovärdighet skadas

Krönika ur Västsahara 4/2018

Situationen för västsaharierna har länge stått still. Ockupationen fortgår, det har nu gått 40 år sedan den inleddes. FN-processen har hittills inte rört sig. Västsaharierna har ännu inte fått utöva sin rätt till självbestämmande, utan får leva  sina liv i flyktingläger i öknen, många gånger under svåra förhållanden med brist på mediciner, näringsfattig mat och med en frustration över att situationen inte förändras.

Denna status quo har fungerat bra för Marocko. Det naturresursrika Västsahara har utan större problem kunnat inkluderas i både fiskeavtal och handelsavtal mellan EU och Marocko.

Något som skakade om situationen var när EU:s egen domstol satte ner foten. Först genom ett domslut i december 2016 som sade att handelsavtalet EU-Marocko inte kan inkludera det separata territoriet Västsahara, om det inte finns samtycke från Västsaharas folk. Sedan en liknande dom i februari i år som sa samma sak om fiskeavtalet.

I Europaparlamentet har vi på nära håll följt efterspelet till de två domsluten, och nu ska vi snart ta ställning till ett nytt handelsavtal mellan EU och Marocko. Det handlar om ett tilläggsavtal till avtalet som EU-domstolen dömde ut år 2016, och det innebär att varor från det ockuperade Västsahara åter kan ges bättre handelsvillkor i handeln med EU. EU:s medlemsstater godkände det nya avtalet redan i somras. Det var bara Sverige som inte ställde sig bakom det.

EU-kommissionen, som förhandlade fram avtalet, har haft ett väldigt beklämmande sätt att prata om det. De betonar att problemet är att produkter från Västsahara missgynnas efter domslutet. De pratar mindre om hur det egentligen ligger till med samtycket från det västsahariska folket, något som ju EU-domstolen krävt för att ett avtal ska vara lagligt. De pratar mindre om att det hela egentligen handlar om att EU inte vill uppröra Marocko – ett nyckelland för EU vad gäller migration.

Läget i Europaparlamentet är också beklämmande. Många parlamentariker verkar värdera relationen till Marocko högre än vårt jobb att värna rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Många använder rent koloniala argument som hur fint det ockuperade området håller på att bli, tack vare Marocko och de som flyttar in.

Jag anser att det nya handelsavtalet förkastligt. EU-domstolen sade att samtycke från Västsaharas folk krävs för att Västsahara ska inkluderas i ett avtal mellan EU och Marocko. Samtycke finns definitivt inte från Polisario som, enligt FN och Afrikanska unionen, är representanten för Västsaharas folk. Västsahariska civilsamhällesgrupper är också negativa. Vidare gäller handelsavtalet inte de befriande delarna av Västsahara, endast delarna under marockansk ockupation tjänar på det. Ytterligare en absurditet i sammanhanget är att det knappt finns någon statistik över handeln som avtalet skulle gälla.

Att godkänna avtalet, när det inte är klargjort att Västsaharas folk gett sitt samtycke, skulle inte bara skada EU:s trovärdighet som bärare av rättsstatens principer. Det skulle kunna tolkas som ett ställningstagande för Marockos sida i konflikten, och därmed hålla tillbaka FN-processen.

Mer än att protestera mot det dåliga avtalet vill jag göra allt för att EU ska tydliggöra att status quo inte kan fortsätta, utan att Marocko faktiskt måste engagera sig i FN-processen för en lösning.

Jytte Guteland, (S), ordförande i Europaparlamentets intergrupp för Västsahara.