Filmskolan i Boujdour är inget Bollywood

Ur Västsahara 3/2016

Sanden letar sig in överallt på filmskolan i Boujdour. All utrustning är övertäckt av genomskinlig byggplast för att skydda mot sand och sällsynta regn. Det är redan två årskullar som examinerats från filmskolan i Boujdour, som har ett internat för både unga män och kvinnor. Totalt finns det plats för 20 elever på den två år långa utbildningen.

Innergården på filmskolan är vacker och sval, då ett glest vasstak ger skugga. Inne i ett av deförsta rummen finns filmplanscher med några av de filmer som gjorts här som elevprojekt.

Ahmed Mohammed Lamin, som är en av de ansvariga på skolan, visar oss runt. I en av salarna  har färgen flagnat och det syns spår av hur vatten runnit ner från taket efter de svåra översvämningarna hösten 2015.

– Skyfallen överraskade oss, vi har fått flytta undan viss utrustning, berättar han.

Han lyfter upp plast och visar den utrustning som eleverna använder när de redigerar film. Vi går in i nästa rum, som är stort och fyllt med strålkastare, filmkameror och en enkel filmvagn.

-Här är köket där vi lagar mat och här inne är kvinnornas sovsalar, säger Ahmed Mohammed Lamin.

Filmskolan är ett av de viktiga kulturprojekt som Västsaharas regering driver. Ska det bli ett “Saharawood” likt Bollywood och Hollywood? frågar vi.

-Film är ett nytt medium för oss. Här får de unga en kvalificerad utbildning, men de får också lära sig en ny uttrycksform, svarar Ahmed Mohammed Lamin leende.

Han har själv varit elev på skolan.

Att driva en kvalificerad yrkesskola i ett flyktingsamhälle är ett kostsamt projekt. Resurser är det alltid brist på. Men kultur och satsning på unga har hög prioritet.

-Vi har nu flera filmer som deltagit på olika filmfestivaler, inte minst vår egen filmfestival, FiSahara, säger Ahmed Mohammed Lamin.

Vi har tyvärr prickat in lovveckan, men två elever finns kvar på skolan för att färdigställa en uppgift.

Azman Salama är 27 år och Taher Molay Zain är 22 år. Vi får ut dem på framsidan av skolanför att ta några bilder. När vi tagit foto på de två och skolans vaktmästare Abdalla Mohammed som de filmade, är det dags för oss att åka tillbaka till flyktinglägret  Smara. Azman Salama åker med oss i  jeepen.

Det visar sig att vår tolk Zorgan Larossi och Azmans pappa levt nomadliv med sina familjer samtidigt nära gränsen till Mauretanien för ett antal år sedan.

-Vilken slump att jag skulle träffa Azman här, det väcker många goda minnen, säger vår tolk.

Han och Azman pratar på vägen tillbaka. Azman berättar att han arbetar med en dokumentär om en västsaharier i den ockuperade delen av Västsahara. Han döpte sin son efter befrielserörelsens förste ledare El­ Ouali.

-Men han förbjöds av de marockanska myndigheterna att döpa sin son till det namnet. Sonen lever fortfarande, men pappan är sedan länge försvunnen, berättar Azman Salama.

Att själv filma i de ockuperade delarna är omöjligt, men Azman jobbar med att leta fram bilder, fakta och personer som kan berätta mer.

-Det bästa med ämnet film är att det går att göra på så många olika sätt, en film kan göras både allvarlig eller med skratt.

Arto Valtonen