F. d. FN-sändebudet Christopher Ross om Trumps beslut: Dåraktigt, ett brott mot FN-stadgan och ger instabilitet  

Som en kommentar till Donald Trumps beslut 10 december att USA erkänner Marockos rätt till Västsahara i utbyte mot att Marocko erkänner Israel publicerade diplomaten Christopher Ross, tidigare FN-sändebud för Västsahara detta inlägg på Facebook den 14 december.

Han beskriver beslutet som dåraktigt och ogenomtänkt, som bryter mot FN-stadgan och USA:s principer om folkrätt och våld och som leder till instabilitet, splittring och fortsatt spänning i Nordafrika.

Christopher Ross:

”Jag tjänstgjorde som FN: s generalsekreterares personliga sändebud för Västsahara från 2009 till 2017.

Därför har jag flera gånger fått frågan om vad jag anser om president Trumps senaste beslut, som erkänner Marockos suveräniteten över den tidigare spanska kolonin Västsahara.

Detta dåraktiga och illa genomtänkta beslut går tvärs emot USA:s principer att inte ta ett territorium med våld samt folkets rätt till självbestämmande. Båda principerna är inskrivna i FN-stadgan.

Det är sant, att vi har struntat i dessa principer när det gäller bland andra Israel, men det ursäktar inte att vi struntar i dem när det gäller Västsahara. Dessutom kommer detta att innebära betydande kostnader för oss själva, när det gäller regional stabilitet och säkerhet och våra relationer med Algeriet.

I årtionden har vissa personer i Washington framfört argumentet, att en självständig stat i Västsahara skulle betyda ännu en misslyckad mini-stat.

Detta är inte sant.

Västsahara är lika stort som Storbritannien och har rika naturresurser av fosfater, fisk och ädelmetaller samt turism baserad på vindsurfing och ökensafaris. Västsahara är mycket bättre rustad än många mini-stater, vars grundande USA har gett sitt stöd.

Polisarios västsahariska befrielsefront har genom att sätta upp en exilregering i de västsahariska flyktinglägren i sydvästra Algeriet visat, att de kan leda en regering på ett organiserat och semidemokratiskt sätt.

Det förslag när det gäller folkomröstningen, som Polisario lade fram 2007, förutspår mycket nära och bra relationer med Marocko, om resultatet blir självständighet.

När det gäller påståendet, att Polisario omöjligen skulle kunde försvara Västsaharas vidsträckta territorium mot terrorister eller andra hot, hävdar Polisario att man skulle begära hjälp av andra, tills de egna styrkorna är helt på plats.

Det är sant, att USA alltid har uttryckt stöd för både FN:s förhandlingsprocess och sedan 2007 för Marockos autonomiplan som EN möjlig förhandlingsbas.

Ordet EN är avgörande, eftersom det visar att andra resultat kan dyka upp och därmed säkerställer att Polisario stannar kvar i förhandlingsprocessen istället för att återuppta det öppna krig, som rådde mellan 1976 och 1991.

Det var under det året som Marocko och Polisario gick med på en FN-plan, som utlovade en folkomröstning i utbyte mot eldupphör.

I tretton år försökte man komma överens om listan över röstberättigade; de sista sju åren under överinseende av James Baker.

I slutänden misslyckades dessa ansträngningar, eftersom Marocko bestämde att en folkomröstning stred mot dess krav på suveränitet.

Säkerhetsrådet opponerade sig inte mot detta krav.

2004 fick detta Baker att avgå.

Säkerhetsrådet ersatte då direkta förhandlingar mellan Marocko och Polisario med ett alternativt tillvägagångssätt.

Under ledning av tre efterföljande FN-sändebud från Nederländerna (van Walsum), USA (jag själv) och Tyskland (Köhler) skedde tretton möten, ansikte mot ansikte, i närvaro av Algeriet och Mauretanien från 2007 till 2019.

Hittills har dessa försök också misslyckats, eftersom ingen av parterna har varit beredd att ändra sin inställning för en kompromiss.

Efter det senaste sändebudets avgång 2019 ′′av hälsoskäl′′, men mer troligt på grund av avsmak för Marockos bristande respekt och försök att hindra hans arbete (som de gjorde med mig), letar nu FN:s generalsekreterare efter ett nytt sändebud.

De som hittills tillfrågats har tackat nej, förmodligen för att de inser att Marocko vill ha någon som i praktiken kommer att bli dess förespråkare istället för att förbli neutral och att de därmed skulle ge sig in i ′en ′Mission Impossible”.

Om vi någonsin ska nå en överenskommelse, blir det genom någon slags utdragen förhandlingsprocess.

President Trumps beslut att erkänna den marockanska suveräniteten försvagar Polisarios sporre att stanna kvar i den processen.

Det hotar också USA:s relationer med Algeriet, som stöder västsahariernas rätt att bestämma om sin egen framtid genom en folkomröstning.

Det hindrar också de växande band vi redan har inom energi, handel, säkerhet och militärt samarbete.

Sammanfattningsvis betyder president Trumps beslut fortsatt spänning, instabilitet och splittring i Nordafrika.”

Översättning från engelska: Lena Thunberg

Den engelska originaltexten kommer här:

”I served as Personal Envoy of the UN Secretary-General for Western Sahara from 2009 to 2017. Given that background, I’ve been asked repeatedly what I think of President Trump’s recent proclamation recognizing Moroccan sovereignty over the former Spanish colony of Western Sahara.

This foolish and ill-considered decision flies in the face of the US commitment to the principles of the non-acquisition of territory by force and the right of peoples to self-determination, both enshrined in the UN Charter. It’s true that we have ignored these principles when it comes to Israel and others, but this does not excuse ignoring them in Western Sahara and incurring significant costs to ourselves in terms of regional stability and security and our relations with Algeria.

The argument that some in Washington have been making for decades to the effect that an independent state in Western Sahara would be another failed mini-state is false. Western Sahara is as large as Great Britain and has ample resources of phosphates, fisheries, precious metals, and tourism based on wind surfing and desert excursions. It is much better off than many mini-states whose establishment the US has supported. The Polisario Liberation Front of Western Sahara has demonstrated in setting up a government-in-exile in the Western Saharan refugee camps in southwestern Algeria that it is capable of running a government in an organized and semi-democratic way. The referendum proposal that the Polisario put forward in 2007 foresees very close privileged relations with Morocco in the event of independence. It has answered the claim that it could not possibly defend the vast territory of Western Sahara from terrorist or other threats by stating that it would request the help of others until its own forces were fully in place.

It is true that the US has always expressed support for both for the UN facilitated negotiating process and, since 2007, for Morocco’s autonomy plan as ONE possible basis for negotiation. The word ONE is crucial because it implies that other outcomes might emerge and thus ensures that the Polisario stays in the negotiating process instead of retreating into a resumption of the open warfare that prevailed from 1976 to 1991. It was in that year that Morocco and the Polisario agreed to a UN settlement plan that promised a referendum in exchange for a ceasefire. Thirteen years were spent trying to reach agreement on a list of eligible voters, the last seven of them under the supervision of James Baker. In the end, these efforts failed because Morocco decided that a referendum was contrary to its (claims of) sovereignty and, in doing so, got no push back from the Security Council. In 2004, this caused Baker to resign.

The Security Council then substituted direct negotiations between Morocco and the Polisario as an alternative approach. Chaired by three successive UN envoys from the Netherlands (van Walsum), the U.S. (yours truly), and Germany (Kohler), thirteen rounds of face-to-face talks in the presence of Algeria and Mauritania took place from 2007 to 2019. To date, these efforts have also failed because neither party has been prepared to alter its position in the name of compromise. With the resignation of the most recent envoy in 2019 “for health reasons” but more likely out of disgust for Morocco’s lack of respect and efforts to impede his work (as they did with me), the UN Secretary-General is looking for yet another envoy. Those approached to date have demurred, probably because they recognize that Morocco wants someone who will in effect become its advocate instead of remaining neutral and that, as a result, they would be embarking on “mission impossible”.

If we are ever to arrive at a settlement, it will be through a drawn-out negotiating process of some kind. President Trump’s decision to recognize Moroccan sovereignty weakens any incentive for the Polisario to remain in that process. It also threatens US relations with Algeria, which supports the right of Western Saharans to decide their own future through a referendum, and undercuts the growth of our existing ties in energy, trade, and security and military cooperation. In sum, President Trump’s decision ensures continued tension, instability, and disunion in North Africa.”