Gröna experiment i öknens flyktingläger

Tidskriftverkstans  årliga magasin 2023 handlade om Kultur och Klimat. Denna text med bilder från Tidskriften Västsahara ingick:

2018 besökte jag de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Det var inte mitt första besök men den första gång som jag såg en hydroponisk odling av foder till getter i en öken.

I en litet runt lerhus hade den västsahariska agronomen Taleb Brahim, utbildad i Syrien och Turkiet om bland annat permakultur, startat odlingen i en öken med extrem hetta på sommaren (+ 45) och kyla på vintern (-1).

Med hjälp av ett sinnrikt men ändå enkelt slutet system av självbevattnande lådor kunde förgrott korn på bara sju dagar växa till ett näringsrikt foder åt 35 getter, som nu gav dubbelt så mycket mjölk. Vattnet kunde återanvändas till frilandsodlingar av grönsaker från september till maj.

Så hur ser det då ut nu – efter fem år?

Jag ringde upp Taleb Brahim, som tidigare hade fått pris och stöd av FN för sina framångsrika hydroponiska odlingar.

Nu är han ansvarig för allt jordbruk i lägren samt information om odling till flyktingarna.

– Vi vill kunna odla även på somrarna. Vi bor i ett område med svåra förhållanden och vi vill kunna bli mer självförsörjande på mat.

-FN stöder inte längre de hydroponiska odlingarna tyvärr. Det är ganska få kvar, säger Taleb. Det var svårt att få tag på korn av tillräckligt bra kvalitet och pris.

Men nu söker Taleb nya donatorer i världen.

De konventionella frilandsodlingarna får dock ett visst stöd av FN och har ökat från 4 till över 1000 familjeodlingar. FN stöder också två stora regionala odlingar.

Själv håller Taleb på att experimentera fram material till växthus som inte är gjort av plast. Hans familj är dessutom självförsörjande på grönsaker samt har höns och getter. Allt drivs med solenergi.

Det odlas potatis, kålrot, morötter, rödbetor, kål, spenat, lök, tomater, paprika, squash, pumpa, vattenmeloner, persilja, bönor och sallad på familjeodlingarna.

Vatten får man från vattenreservoarer och gödsel kommer från getter och från avfall från mat och växter.

Västsaharierna var ursprungligen ett nomadfolk, som drev sina kameler och getter till områden där det just då fanns vattenhål och bete till djuren. Där slog man sig ner ett tag och odlade bland annat korn och vete för sina egna behov. Kunskapen om var vattenådrorna fanns djupt ner i sanden och hur och vad man kunde odla, var stor, berättar Taleb.

1975 ockuperades större delen av Västsahara av grannlandet Marocko. De människor som kunde, flydde. Cirka 200 000 västsaharier bor sedan dess i flyktinglägren i Algeriet nära gränsen till Västsahara.

De nomadiserade västsaharierna blev nu – i väntan på en folkomröstning – stationära i en steril öken utan oaser i ett flyktingläger som de själva förvaltar med stöd av bland annat FN.

Det har snart gått 50 år. De västsaharier som kunde odla är döda. Kunskapen försvann med dem och intresset för odling minskade. Men nu är det alltså på väg tillbaka.

En FN-styrka finns på plats i Västsahara sedan 1991 för att genomföra en folkomröstning om Västsaharas självständighet. Den har stoppats av Marocko, som inofficiellt stöds av Frankrike i FN:s säkerhetsråd. EU, vars medlemsstat Spanien aldrig genomförde avkoloniseringen av Spanska Sahara = Västsahara, vill ha goda relationer med Marocko för att stoppa migranter till Europa.

Och nu har kriget startat igen – utan kommentarer från omvärlden. Det betyder också att västsaharier som bott i den befriade delen av Västsahara nu har flyttat in i lägren i Algeriet. Det betyder fler munnar att mätta. Dessutom ger klimatförändringarna hetare somrar och skyfall som aldrig tidigare skådats och som förstör lerhus och förråd av mat och mediciner.

Läs artikeln om permaodling i öknen frän Västsahara 3 2018

Lena Thunberg, Tidskriften Västsahara