Hamada

Lovord för svenska filmen Hamada.

På Internationella kvinnodagen 8 mars hade filmen Hamada premiär på biografen Zita i Stockholm. Dessförinnan visades den på Göteborgs filmfestival i januari. Filmen hade i början av april deltagit i 20 festivaler och fått flera utmärkelser, bland annat Best Spanish Film and director 2019.

Tre västsahariska ungdomar som bor i flyktinglägren i Algeriet ger sin syn på det händelselösa livet i hamadan, den kargaste delen av Saharas öken – i väntan på vadå? Det är sedan årtionden stiltje i den avkolonisering som skulle skett och Marockos ockupation av Västsahara bara fortsätter.

Flera dokumentära filmer har skildrat liv i flyktingläger men den här filmen skiljer sig från mängden.

Ungdomarna, två killar och en tjej i 20-årsåldern, försöker på olika sätt göra motstånd och uppror mot den ständiga väntan på att något ska hända. De är charmiga och med mycket humor och det finns många komiska inslag. Filmen är dessutom inte förutsägbar.

Är ungdomarna representativa för de cirka 180 000 västsahariska flyktingarna i lägren? Troligen inte, men de är tre unga människor i en svår situation och de agerar övertygande och charmigt. Man får sig många goda skratt – som ibland fastnar i halsen.

Filmen är regisserad av den 34-årige spanjoren Eloy Dominguez Serén, som flyttade till Sverige 2012. Det är Momento Film som står bakom filmen.

Eloy Dominguez Serén har vistats i flyktinglägren under flera perioder från 2014 och framåt för att lära känna flyktingarna och komma dem nära.

Hamada har fått många fina recensioner och en snittsiffra på 3,7 bland svenska recensenter. Här kommer några citat:

“Hamada – kan vara årets snyggaste dokumentär” Göteborgs-Posten

“Försiktigt livsbejakande om livet i läger” Svenska Dagbladet

”Domínguez Seréns vackra men också skrämmande ödsliga bilder berättar om en desperat generation som varje natt flyr in i vilda frihetsdrömmar bara för att i morgonsolens ljus se dem rinna ut i sanden.” Sydsvenskan

”En nyskapande film om flyktingskapets existentiella osäkerhet och status quo som kan påminna om både 60-talets nya vågenfilmer och Becketts I väntan på Godot.” Aftonbladet