Vad händer med FN-spåret?

Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic skrev denna krönika i Västsahara 1 2017. (Prenumeration 4 nr: 125:- pg 204003-8)

EU-domstolen förklarade nyligen i ett utslag att handelsavtalet mellan Marocko och EU inte omfattar det ockuperade Västsahara. Det innebär bland annat att fiske i västsahariskt territorialvatten inte omfattas av det europeisk-marockanska handelssamarbetet. Tidigare under hösten uttalade sig Internationella domstolen i liknande ordalag.

Domstolarnas utlåtanden understryker att Marockos ockupation av Västsahara är olaglig. Men där juridiken är tydlig tvekar politiken. FN har efter drygt fyra decennier inte kommit närmare en lösning på konflikten än ett löfte om folkomröstning om självständighet för Västsahara. Marocko har inflytelserika vänner i såväl EU som FN som bromsar ansträngningarna att befria Afrikas sista koloni.

Sverige har i EU ofta höjt sin röst till förmån för västsahariernas sak. Därför var besvikelsen stor när det för ett år sedan meddelades att regeringen inte kommer att erkänna Västsahara trots att riksdagen har ställt sig bakom ett sådant krav.

I sitt program för säkerhetsrådsplatsen 2017-2018 talar regeringen om grunderna för svensk utrikespolitik. Till dessa hör folkrätt och mänskliga rättigheter. Regeringen har särskilt talat om vikten av konfliktförebyggande och fredsbyggande, ämnen som också var temat för det första mötet i rådet med FN:s nye generalsekreterare António Guterres.

Regeringen skriver i säkerhetsrådsprogrammet också att konflikterna i Mellanöstern och Nordafrika inklusive Västsahara tar en allt större plats på rådets dagordning. Västsahara måste också kunna räkna med svenskt engagemang mot bakgrund av att regeringen har hänvisat till just FN-spåret.

Till FN:s ursprungliga huvuduppgifter hörde att stödja avkolonialiseringen i Asien och Afrika. Uppgiften är så gott som slutförd men två kolonier återstår: Palestina och Västsahara. Sverige har i det ena fallet gått före och erkänt Palestina som stat. Motsvarande agerande i Västsaharafrågan tycks ligga långt borta trots att de två konflikterna har många likheter.

Trots att inget land erkänner Marockos rätt till Västsahara har Marocko relativt ohindrat kunnat utnyttja Västsaharas naturresurser. De få resolutioner som har antagits i säkerhetsrådet – elva stycken under de senaste tio åren – har handlat om att förlänga FN-styrkan Minursos mandat och uppmana parterna till förhandlingar. En brist som har påpekats av många är avsaknaden av en MR-komponent i mandatet.

Både EU:s utrikesrepresentant Federica Mogherini and Marockos utrikesminister Salaheddine Mezouar har förklarat att man har noterat utslaget i EU-domstolen. Det visar att inblandade aktörer inte är okänsliga för påverkan utifrån. FN behöver ta förnyat ansvar för Västsaharakonflikten. Idealt borde det ske genom konsultationer eller en FN-konferens. En förutsättning är att Sverige tillsammans med övriga rådsmedlemmar inkluderar Västsaharafrågan på säkerhetsrådets dagordning under 2017 och 2018 – och därmed bidrar till att den åter hamnar i världens fokus.

Aleksander Gabelic

Ordförande i Svenska FN-förbundet