“Vi vill ha bistånd med värdighet och respekt”

Ur Västsahara 2/2016

I Spanien finns 325 solidaritetsorganisationer som arbetar med stöd till västsaharierna. De flesta finns i Andalusien, Baskien och på Kanarieöarna.
Varje vår går en ”Caravana Humanitaria” från Andalusien till lägren. Det är bilar och lastbilar fullastade med spagetti, torrmjölk och tonfisk, som människor har samlat in och som kör hela vägen till flyktinglägren i Algeriet.
Dessutom tar familjer i bara Andalusien emot 1 600 västsahariska barn och ungdomar för en två månader lång vistelse varje sommar. Före den ekonomiska krisen var antalet 2 500 barn,
berättar Abidin Bushraya, Polisarios representant i Andalusien, när jag möter honom i Sevilla i mars.
– Det internationella biståndet till flyktinglägren består av två delar, dels det folkliga och kortsiktiga som sker genom volontärer som vill visa sitt stöd, dels det långsiktiga bilaterala som sker genom stora organisationer som till exempel FN:organen UNHCR och WFP.
– Det viktiga för oss är att det senare är långvarigt, stabilt och framför allt att Västsahariska Röda Halvmånen tar hand om och distribuerar det. Vi vill inte ha någon främmande människa med stora solglasögon som står i en fyrhjulsdriven jeep och delar ut varor bland tälten. Biståndet ska fördelas med värdighet och respekt av oss själva.
– Dessutom vill vi kunna köpa upp kläder och annat lokalt på marknader. Det blir billigare. Nu går kanske 40 procent att biståndet bort i transportkostnader och dyra inköp. Det är inte heller bra för givarna, bara slöseri med pengar.
– Däremot är det bra med kontroll. Givarorganisationer är välkomna att följa hela processen från början till slut.
Biståndet till de västsahariska flyktingarna har minskat. Givarländerna ger inte längre de summor som man lovat.
Flyktingarna i lägren har aldrig nått upp till den nivå kalorier, proteiner och vitaminer som en människa behöver. De som är mest drabbade av näringsbrist är barn och gravida kvinnor.
UNHCR har nyligen larmat om att situationen för flyktingarna är mycket svår. I mars var alla reservlager av mat tömda och UNHCR vädjade om mer inbetalningar från givarländerna.
– UNHCR är en organisation som rycker ut när det sker en katastrof i världen. Deras specialitet är att rädda och försörja människor med mat och förnödenheter under en kortare tid. Men vår katastrof har pågått i 40 år. Det krävs en helt annan analys för att förstå vad vi behöver, säger Abidin Bushraya.
– Det folkliga och icke-statliga biståndet från Spanien har alltid varit stort. Men de spanska regeringarna däremot har gjort ytterst lite för oss. I opposition däremot har de två stora partierna socialdemokratiska PSOE och högerpartiet Partido Popular lovat både det ena och det andra. Många regionala parlament stöder oss dock och vill att folkomröstningen genomförs, berättar Abidin Bushraya.
Spaniens relation med Marocko är komplicerad och svår. Spanien har två enklaver i Marocko; Ceuta och Melilla. Dessutom finns det cirka 500 spanska företag i Marocko. Migranter och droger har sökt sig över gränsen från Marocko till Spanien över Gibraltar sund. Den vägen är i princip stängd sedan flera år av EU:s polisstyrka Frontec.
– Marocko kan alltid använda sin havsgräns som ett sätt att tygla Spanien. Det är bara för dem att hota med att öppna gränserna och släppa igenom droger och migranter, säger Abidin Bushraya.
– Marocko har alltid haft problem med sina gränser, eftersom de inte har accepterat Afrikanska Unionens beslut att de koloniala gränserna ska bestå. Marockos reaktion nu mot FN:s generalsekreterare och FN tyder på nervositet. De vill bryta med EU men vill de också bryta med hela världen? Marocko vill inte delta i fredsstyrkorna inom FN och respekterar inte mänskliga rättigheter. De saknar nu trovärdighet men vi måste ändå samarbeta. I framtiden måste vi dessutom ha kontakt med våra grannar och vi måste respektera varandra. Det finns ingen väg tillbaka. Vi har kämpat i 40 år för vårt självbestämmande. Marocko måste förhandla med Polisario.