En långvarig förälskelse

Hadaras son Ahmed Hadara öppnar lådan med böckerna om hans far. Foto: Kim Naylor

Ur Västsahara nr 3/2018

För 25 år sedan träffade jag västsaharier för första gången. Fotografen Kim Naylor och jag var på en reportageresa i Algeriet, nästa nummer av tidningen Globen skulle ha två teman, gästfrihet och flyktingar. Vi besökte tuareger i södra Sahara, Polisarios flyktingläger och beduiner i de icke ockuperade delarna av Västsahara.

Överallt samma gästfrihet.   Såg vi ett tält i öknen blev vi inropade, fick te, de äldsta berättade historier för oss, vi fick mat, gåvor, dansa med alla i familjen och klappa en och annan kamel. Efteråt samma fråga:

–  Ni stannar väl till i morgon? Ni stannar väl en vecka?

Samma gästfrihet mötte vi i flyktinglägren. Över 160 000 flyktingar hade tvingats fly undan Marockos blodiga ockupation 17 år tidigare, nu bodde de i stora läger i den algeriska öknen. De flesta hade varit nomader i sitt gamla land, i lägren levde beduinkulturen kvar, gästfriheten, berättandet, poesin. Det fanns en mjukhet hos de här intressanta flyktingarna som jag sällan sett någon annanstans i världen. Jag blev fullkomligt förälskad.

Från den här resan minns jag speciellt pojken som födde upp duvor som han gav bort till andra barn för han tyckte att alla barn skulle ha ett husdjur. Daula, en beundrad gammal man som hade hand om flyktingarnas kameljord. Och Ahmedu, 12-åringen som lät mig träffa sin idol, ökendetektiven Sidi Muhammed. Han behövde bara se ett fotavtryck eller hovavtryck i sanden för att se människan eller djuret framför sig. Tack vare den förmågan hade han löst 124 fall.

Ahmedu och alla andra barn som fötts i lägren försökte locka de äldre att berätta om landet familjerna flytt ifrån. Varje dag bad Ahmedu sin farmor att berätta om Västsahara och om havet. När vi skildes från honom var han sista ord: ”Nästa gång ses vi i Västsahara.” 25 år har gått, Ahmedu är fortfarande flykting och har varken fått se havet eller ett fritt Västsahara.

Att jag fick ut så mycket av min första resa och kom många människor mycket nära berodde på att jag till slut hittade en mycket bra tolk, Ahmed Fadel. Han förstod att jag är extremt nyfiken och vill veta allt. Eftersom förälskelsen inte gått över har det blivit många resor dit och Ahmed Fadel har alltid varit min tolk.

Under den första resan hörde jag många historier berättas, den mest originella handlade om en pojke som kom bort i en sandstorm och växte upp bland strutsar. Varje gång slutade berättaren med orden: ”Han hette Hadara. Det här är en sann historia”. Det trodde jag inte på, men jag tog med den i tidningen Globen som ett exempel på öknens berättarkonst.

Som tack för mina artiklar från lägren bjöd Polisarios representanter i Stockholm på lunch. De hävdade att historien om Hadara var sann och en av dem dansade en strutsdans inne på kontoret som han påstod att Hadara lärt ut.

Strutsdansen fick mig att resa tillbaka för att se om det fanns några korn av sanning i den märkliga historien. Det fanns det. Hadara var visserligen död, men jag hittade hans son och många andra som träffat honom. Hemma igen skrev jag boken ”Pojken som levde med strutsar.”

Den blev översatt till arabiska och publicerad av ett algeriskt förlag. Jag reste tillbaka och köpte 250 böcker med pengar från Miljöpartiet. Böckerna tog jag till lägren och gav till skolor. En kartong smugglades genom minfälten till det ockuperade Västsahara. Den sista kartongen fick Hadaras son som numera bor med sin familj i öknen och vaktar gränsen mot det ockuperade Västsahara.

Alla, från ministrar till Hadaras son sade: Boken skildrar vår kultur. Vi vill ha fler exemplar så alla kan läsa den. Och vi vill ha fler böcker på arabiska.

Organisationen BiS, Bibliotek i Samhälle, tog sig an projektet. Sen dess har 6000 böcker om Hadara på arabiska delats uti lägren plus en lärarhandledning som berättar om hur svenska elever och lärare arbetat med boken. Med hjälp från andra organisationer har jag lyckats köpa svensk barnlitteratur och vuxenböcker på arabiska och skicka dit.

– Att få de här böckerna är som regn i öknen, mejlade en bibliotekarie.

Eftersom jag brinner för muntligt berättande har jag samlat spökhistorier under resor runt om i världen. Två berättade av västsaharier finns med i boken ” Vampyrens tunga”. Den vann bokjuryn i Sverige det året den kom ut och vid prisutdelningen frågade jag alla läsare som köade för autograf vilka historier de tyckt bäst om. Alla sade: De två från öknen.

När jag var tillbaka igen och körde med jeep västerut för att hälsa på Hadaras son fick min tolk Ahmed Fadel syn på ett ensamt tält och styrde ner mot det. Till min förvåning steg en gammal man ut som jag kände igen, honom hade jag sett i en helt annan del av öknen och det var han som berättat en av bokens historier.  Jag gav honom boken, visserligen på svenska men berättade att 16 000 svenska elever hade röstat på boken och tyckt bäst om hans historia.

Nu finns också den boken på arabiska och har delats ut till bibliotek och skolor i lägren tack vare stöd från BiS.

Vi körde genom dallrande hägringar, som vanligt stannade vi och lagade te på vägen. När vi äntligen kom fram till familjen Hadara var det kolmörkt. Vi hade inte meddelat att vi skulle komma. Ändå stod hela familjen och väntade utanför tältet.

– Min äldsta dotter drömde om dig i går natt, sade Hadaras son. Hon sade att Monica kommer i morgon.

Jag var tillbaka för att samla material till en ny bok om Hadara, den är ute nu och heter ”Dansa med strutsar” men finns inte på arabiska. Än.

Trots en tröstlös politisk situation ger sig västsaharierna inte, i den ockuperade delen har de inte tagit till terrormetoder utan demonstrerar fredligt och klottrar på sin höjd Ett Fritt Västsahara på väggarna. För det blir de gripna, fängslade, torterade. I lägren stöttar alla varandra, börjar någon bli deprimerad kommer grannarna in och dricker te, pratar och berättar historier. Jag har under mina besök aldrig sett några bråk, hört några gräla.

Också det har bidragit till att förälskelsen inte gått över.

Text: Monica Zak

Foto: Kim Naylor