|
Fredliga demonstrationer i El Aaiún. Foto: ASVDH Västsaharierna, som bor i de ockuperade delarna av Västsahara, bevakas och kontrolleras av cirka 160 000 marockanska soldater och tusentals marockanska funktionärer. De marockanska bosättarna är i dag några hundratusen. Fattiga marockaner har lockats till Västsahara med skattebefrielse och dubbla löner. Västsaharierna är i minoritet.
I praktiken råder sedan länge undantagstillstånd i det ockuperade Västsahara. Det är Marocko som har den totala kontrollen – inte FN. Inga oberoende observatörer eller journalister släpps in i landet.
Cirka 500 civila västsaharier är ”försvunna” efter att ha gripits av marockansk polis.
Amnesty International har i åratal påtalat Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna i Västsahara.
Sommaren 2005 förändrades situationen i det ockuperade Västsahara. Västsaharier trotsade förtrycket och samlades till fredliga protestaktioner. För att få slut på protesterna startade den marockanska polisen en klappjakt på aktivister. Hundratals västsaharier greps, torterades och fängslades. Några dömdes till 20 års fängelse. Många fördes till det ökända ”Svarta Fängelset” i El Aaiún, där hungerstrejker mot de omänskliga förhållandena startade i september 2005.
Västsahariska protestaktioner har fortsatt 2005 och 2006. Övergreppen från marockansk polis och militär fortsätter också.
Politiker från bland annat Spanien och Norge, som försökt ta sig i Västsahara för att se vad som händer, har omedelbart avvisats.
SADR:s och Polisarios ledning har upprepade gånger och utan framgång bett FN och EU att ingripa och försvara civilbefolkningen. Först i maj 2006 sändes en FN-delegation till Västsahara. Deras rapport bekräftade informationen om övergreppen. Pressmeddelande 27/10 2008: Marockansk terror mot västsahariska människorättsaktivister Sedan mitten av oktober har marockansk polis och militär intensifierat förföljelserna av västsahariska människorättsaktivister i den ockuperade delen av Västsahara, skriver organisationen ASVDH i ett pressmeddelande den 25 oktober. I den stadsdel i huvudstaden El Aaiún, där människorättsaktivisterna El Ghalia Djimi och Sidi Mohamed Daddach bor, råder undantagstillstånd. Styrelsen för ASVDH, såsom Brahim Sabbar, Brahim Dahane och Daha Rahmouni förbjuds besöka området, hotas och förolämpas. Samtliga fem personer tillhör den stora grupp västsaharier som under många år var ”försvunna” i hemliga marockanska fängelser men lyckades överleva. Mödrar och systrar till de 15 ungdomar, som är försvunna sedan 26 december 2005, har fått sina hem omringade av polis, hindrats från att genomföra en sittdemonstration, hindrats från att träffa Marockos justitieminister på besök i El Aaiún, hotats och förnedrats. De 15 ungdomarna försvann när de i båt försökte ta sig över till Kanarieöarna med dokument, cd-skivor den pågående fredliga ”intifadan” i den ockuperade delen av Västsahara. Enligt vittnen greps de 15 ungdomarna av marockansk polis på stranden utanför El Aaiún och ska hållas fängslade utanför Agadir. I ökenstaden Smara nära den minerade och radarövervakade 200 mil långa muren har västsahariska aktivister hotats, gripits, misshandlats, fått sparken från sina jobb eller lönen indragen. En av dem är Hammadi Nasiri, känd aktivist och försvarare av de mänskliga rättigheterna. Även kvinnor och barn har misshandlats grovt. I kuststaden Boujdour attackerade polisen en fredlig sittdemonstration med arbetslösa studenter. Flera ungdomar skadades. Mohamed Mansouri, som fördes till det ökända Svarta fängelset i El Aaiún, anklagades för att ha skadat en polis och dömdes till sex månaders fängelse efter att ha torterats. ASVDH uppmanar FN att försvara den västsahariska civilbefolkningen, att sätta press på Marocko att respektera mänskliga rättigheter, att utöka FN-styrkan MINURSO:s mandat så att det också gäller skydd för rätten till yttrandefrihet, rörelsefrihet, mötes- och organisationsfrihet. ASVDH uppmanar också internationella organisationer att sprida information om det som verkligen händer i den ockuperade delen av Västsahara med tanke på att Marocko nu med alla medel försöker lura det internationella samfundet. För mer information kontakta Lena Thunberg, Tidskriften Västsahara, som besökte den ockuperade delen av Västsahara på en hemlig reportageresa i mars 2008 och då träffade flera av de nu nämnda människorättsaktivisterna. Västsaharier som yttrar sig för ett självständigt Västsahara riskerar sin lön, sitt jobb, sitt evenuella pass, sin frihet och ytterst sitt liv i den ockuperade delen av Västsahara. Många frispråkiga västsaharier fängslas och torteras fortfarande.  Läs rapporten från en unik reportageresa. (kommer snart). Läs också nr 2 av Västsahara.
De tre syskonen var försvunna i 12 år. Tillsammans med 127 andra västsaharier satt de fängslade i Atlasbergen i Marocko utan vård och under fruktansvärda förhållanden.
Vi satt tolv år i ett hemligt fängelse Syskonen Mohamed, Salek och Aziza greps när de tillsammans med nio andra västsaharier försökte fly till flyktinglägren i Algeriet 1979. Då var syskonen 18, 19 och 26 år. Mohamed berättar: - Vi fördes till olika fängelser men till slut till det hemliga fängelset Khalat M’Gouna i Atlasbergen. Där fanns bara västsaharier. Många har hört talas om fängelset Tazmamart men få har hört om Khalat M’Ghouna. Det var ett specialfängelse för västsaharier och låg 80 km sydost om Quarzazate. Ingen visste att det fanns. Våra anhöriga trodde att vi var döda. De marockanska myndigheterna förnekade att de kände till oss och berättade ingenting för våra släktingar. - Det var mycket kallt på vintern, minusgrader. Skor fick vi inte. Vi var tvungna att försöka tillverka något själva. Kläder fick vi en gång om året. Man fick stoppa ned handen i en säck och dra upp något plagg. Man visste aldrig vad det var för klädesplagg man fick upp. Maten vi fick hade vakthundarna ätit på. - Den första gruppen västsaharier kom dit 1980. Vi var sammanlagt 130 personer där. Männen och kvinnorna hölls åtskilda. Det fanns två grupper med kvinnor. Av de 130 personerna hade 47 dött, när vi alla släpptes 1991. - Vi var i mycket dåligt skick när vi släpptes. Jag var nära att dö. De opererade mig, innan vi släpptes. Den dåliga maten var en av orsakerna till min dåliga hälsa. En annan var att vi nästan kvävdes i cellerna. Det fanns inga fönster och därför inte tillräckligt med syre. I tur och ordning ställde vi oss vid små hål i väggarna för att andas. Det var fullt av folk i cellerna. Jag lider fortfarande av dessa skador. - Min bror var förlamad i halva kroppen. Blod hade koagulerat i huvudet på honom efter tortyren. - Min systers vänstra hand är förstörd på grund av tortyr. Hon har också ryggskador som en följd av tortyren. När syskonen släpptes fanns deras föräldrar i flyktinglägren. De fick därför förlita sig till hjälp från andra västsaharier. Efter frigivandet förbjöds de att prata med någon. Det var stor kontroll över dem. De marockanska myndigheterna sa att de inte fick störas, för att de var i dålig kondition. De fick ingen hjälp, inte id-kort, inte dokument för att kunna arbeta, inte körkort. De fick id-handlingar senare men inte för att kunna arbeta. - Vi kräver en ursäkt. På grund av påtryckningar från internationella organisationer har en liten kompensation betalats ut av IER (Instance Equité Reconciliation) men det är en lögn att de har gjort rätt. Jag fick en tredjedel av det marockanska fångar har fått i kompensation. Det marockanska rådet för mänskliga rättigheter CCDH säger att allt är klart och att fallen nu är avslutade. Det är helt fel! Ingen utredning har gjorts, ingen är åtalad och ingen är dömd. Vi vill ha upprättelse. Intifadan 1999 hjälpte till att förbättra situationen för de före detta ”försvunna”. - Internationell uppmärksamhet och media är mycket viktigt för oss. Före 1999 var området stängt, ingen kunde ta sig in. - Vi kanske straffas nu, men det struntar vi i. Det är vår rätt att tala. Nu är fängelset Khalat M’Gouna stängt. Bara en tom byggnad som är ombyggd med fönster finns för att visas upp. ”Vi kanske straffas nu, men det struntar vi i. Det är vår rätt att tala.” ur Västsahara nr 2 2008 Lena Thunberg
|
